Ëdcò j'angej a bèivo barbera/Atto secondo

Da Wikisource.

Artorn


ATTO SECONDO[modifiché]

(LA STESSA SCENA, UNA VENTINA DI GIORNI DOPO; UNICA VARIANTE, UN ALTRO DIPINTO È STATO SCOPERTO E RAPPRESENTA UN GUERRIERO; IL TERZO QUADRO È SEMPRE RICOPERTO DALLA TELA; IL DOTTORE È SEDUTO; SORSEGGIA UN CAFFÈ E LEGGE UN GIORNALE)


SCENA I[modifiché]

(RIT - FED - COS - ARI)

RIT: (ENTRA E, VEDENDO IL DOTTORE SOLO, COMINCIA A FARGLI UNA CORTE SPIETATA; GLI SI AVVICINA DA DIETRO E CON LE MANI GLI TAPPA GLI OCCHI) Cu-cu, dotor!...
FED: (SI VOLTA) Oh, ceréa, tòta... com’a sta?
RIT: Mah... i sai nen... pì o meno... (SOSPIRA) E chiel? A sta bin?
FED: Eh, un dotor a deuv stè bin per fòrsa... A son ij malavi ch’a deuvo stè mal.
RIT: Mi... i j’era vnùita a cerchè pròpi chiel... i l’hai da manca ch’am visita bin tuta!...
FED: Ma chila a l’ha nen da bzògn ëd visite... as ved subit ch’a l’è na madama san-a e robusta!
RIT: (RISENTITA) Mi i son per gnente na madama! I son tòta!... I son na tòta... sola!
FED: Ah... sì, as capiss...
RIT: As capiss, ma chiel a smija ch’a riessa nen a capìlo...
FED: Nò, nò... i capisso benissim: na tòta san-a e robusta...
RIT: Chiel am guarda mach sempre come dotor... ma mi i vurerìa esse guardà anche... come òmo...
FED: (NON CAPISCE, O FA FINTA) Come a sarìa a dì, guardà come òmo... ma chila a l’è nen na fomna?
RIT: (ARRABBIANDOSI) Ma nò! Da chiel, come òmo! Chiel a l’è n’òmo e mi i son na fomna! Ch’am guarda come fomna, nen mach come “paziente”!
FED: S’a l’è na “paziente”, ch’a perda nen la passiensa! (RIDE STUPIDAMENTE)
RIT: Ch’a schersa nen, ch’a më smija nen ël moment!
FED: Oh, ch’a scusa... (RITORNA SERIO) A ved, Rita, chila a l’è ‘dcò la sorela dël sindich, mi i l’hai un gran rispet per chila...
RIT: Mi i veuj nen che chiel am rispeta! (GLI SI BUTTA ADDOSSO E LO ABBRACCIA; A QUESTO PUNTO ENTRA COSIMO, CHE, VEDENDOLI, TOSSISCE PER AVVISARE DELLA SUA PRESENZA; RITA SI ALLONTANA SUBITO DAL DOTTORE) Monsù Còsimo, che barba!... Sà, mi i vado... (CON INTENZIONE) Alora i soma dacòrdi... i passo pì tardi da l’ambulatòri per na bela visita... A më smangia daspertut! (ESCE)
COS: Dotor, s’a më scota mi, ai prescriv un pòch ëd canamìa sensa gnanca visitela!
FED: (IMPACCIATO) Già... (CAMBIA DISCORSO) A l’ha sentula la novità? La nòstra contëssa a l’ha fàila! Finalment a spèta! Tut ël paìs a na parla!
COS: Eh, sì, finalment a j’è!... Menò male, perchè na vinten-a ‘d dì fa i l’hai ordinàje ‘d bèive ses liter ëd decòt al dì... s’a durava ‘ncora ‘n pòch a vnisìa come na bonza! (FA IL GESTO CON LE BRACCIA COME AD INDICARE UN PANCIONE)
FED: Un ver miràcol, neh? Come col ëd la stèila cométa!
COS: Ma nò, che miracol... As dis parej... tant per dì... Le stèile a van e a ven-o... Le cométe a l’han la coa... e le cométe mas-cc a la bogio quandi ch’a son contente! (CON LA MANO MIMA LO SCODINZOLARE DEI CANI)
FED: Però le sue erbe, con la contëssa, ël miracol a l'han pròpi falo gròss, dal moment che 'l cont a l'è steril.
COS: (SUSSULTA) Come a sarìa a dì?
FED: Steril. A peul nen avèj ëd masnà.
COS: E chiel come a fa a savèilo?
FED: I son ël so dotor, nò? Pròpi 'n mèis fa i l'hai faje fè le analisi. A chiel i l'hai nen dijlo, perché s'a savìa na ròba parèj… a së sparava 'n colp… (COSIMO È ATTONITO E AMMUTOLITO) Gnente da fè… second ël laboratòri a l'avìa lë smens come 'ndurmì. Anvece…
COS: (COMINCIA A RISCALDARSI) Anvece lë smens ëd Tònio a l'ha l'insònnia!
FED: Ch'a scusa? I l'hai nen capì…
COS: Gnente, gnente… (VUOLE NASCONDERE IL SUO PENSIERO) I disìa ch'a l'è 'n mistéri… un miracol…
ARI: (ENTRANDO) Dotor, la g'ha preso 'l cafè? Ghe xè gente in ambulatorio!
FED: I vado.
ARI: Ghe xè anca una contadina che g'ha portà a visitar suo figlio con il can: l'ha morso, poareto…
FED: Ma perché ai ten-o nen la musaròla a sti can… (FA PER USCIRE)
ARI: Ma no xè stà el can a morsicar il ragasso, xè sta el ragasso che g'ha morsicà el can…
FED: Ròbe da matt… (ESCE)

SCENA II[modifiché]

(ARI - COS)

ARI: Ehi, Cosimo, te vojo dir na cossa…
COS: Lasme mach perde, fa 'l piasì… (TRA SÉ) Sì, la mia mission a va 'n baraca!… I son sì da tre sman-e e i l'hai nen combinà 'n bel gnente. Ansi, pess che prima! Dime ti: ël cont steril e la contëssa ancinta! I penso pròpe che lassù a sìo tut autr che content ëd mi. Ier sèira Pennacchione a l'ha fin-a butà la "segreteria telefonica"!
ARI: (SENZA BADARE AI SUOI PENSIERI) Sentime, Cosimo: ti xè un brav'omo, magari un po' strano… un po' scemo insoma! No te podarìa parlar con qualcuno… vojo dir… Ti me g'ha capìo, no?
COS: Nò. I l'hai nen "capìo".
ARI: Ma ti xè duro, eh? Mi son da marìo, son nubile. E ormai la xè ora! Te lo sai che una tosa la xè come un negossio, no? … Li omini passano… guardano la vetrina… e mi credo de aver ancora una bea vetrina, no? Discreta, insoma… Ma sta botega, na volta o l'altra… bisogna che uno che entra, si prende la roba e se la porta a casa, no?
COS: Perché? Fin-a 'dess a l'han sempre comprà a credit?
ARI: Se fasso passar ancora tempo, me toca de meter fora il cartelo con scrito: "Chiuso per restauri"!
COS: E "cambiamento di proprietario". Parèj adess it vurerìe sposete pì che 'n pressa?
ARI: Beh… vorìa acasarme con un bravo giovane… E ti, Cosimo, che ti g'ha la facia del… come dir…
COS: La facia dël rufian, i l'hai capì…
ARI: Ma no… ti g'ha la facia del brav'omo!
COS: A beh… meno male!… I son sì apòsta…
ARI: (RICORDA CON TENEREZZA) Mi gh'avevo un bel moroso, che me voleva tanto ben, a Bassano del Grapa, Bepi Castagnan… un toso così rispetoso… xero cossì inamorata de lù… e la son sempre…
COS: E anlora perché ch'it l'has nen sposà chiel?
ARI: (IMBARAZZATA) Mah… mi non so… Per via che… (SI DECIDE) Insoma: mi ciacolavo un po' tropo… e una matina che g'ha vedù che me strafognavo con un amìo xè diventà strabico e la testa piena de bitorsoli. El g'ha ciapà un fusil e 'l voleva sparar se no andavo via subito!
COS: Va bin! Im guarderai 'n pòch antorn…
ARI: Oh, che bravo che ti xè!
COS: Ma ti… come fija… it ses a pòst, nò?
ARI: Come no? Mi lavoro da la matina a la sera! E mi lavo, e mi stiro, e mi scopo, e mi fasso da magnar…
COS: (INTERROMPENDOLA) Sì, sì, i lo sai già… ma… it ses san-a?
ARI: Mai avù una malatia! Va beh, da bambina, la rosolia…
COS: Auff, i parlo nen ëd lòn… i veuj dì… a l'è nen che… doman ch'as combinèissa… tò futur marì… sì, ansoma… as cherd da mariè la "fanciulla del west" e peuj as treuva la "traviata"?
ARI: Ah… g'ho capìo! Eh, va ben, ma xè robeta da niente… ma per carità, oggi non si fa più caso…
COS: Nò, perché dle vòlte… as treuva 'd coj a l'antica…
ARI: Beh, insomma… una scivolata la g'ho avuta!
COS: Ah, ecco… Ma a l'è staita na "scivolata" o në "slalom gigante"?
ARI: Ma dài, Cosimo!… Cossa vuoi che sia… Baso no lassa buso!
COS: Secondo che baso e secondo che buso!
ARI: Ascoltame: la dona la xè come un fassoleto… Te lo usi… Poi se lava, se stira e… vardalo lì: come prima… belo lindo e pulito!
COS: Che più bianco non si può!
ARI: Propio! Uno splendore!
COS: Sì, va beh… ma un a l'è sofiasse 'l nas, prima!
ARI: Ma la xè stà una cossa da niente… Mi no lo g'ho ne manco visto. L'ano scorso, d'estate, xera de note, faseva un caldo, ma un caldo… Mi no potevo dormir, son sortìa de fora e me son adormentà su l'erba, vicino al pozo. Me g'ha svelià lù… zito, zito… mi lo lassavo far per veder fin dove ch'el voleva arivar…
COS: Ma it vergògne nen?
ARI: Sì, un pocheto. Ma xè sta belo lo stesso!
COS: E it l'has nen vist chi ch'a l'era?
ARI: Macchè! Xè venù, el g'ha assagià e via!
COS: Sagià? A l'è gavasse la fam! E i soma gnanca chi ch'a l'è! D'un disgrassià…
ARI: Sarà stato anca un disgrassià, ma con uno spirito da bersagliere! Pensa che dopo de l'assagio se gh'è anca messo a cantar… (COSIMO ASSUME UN ATTEGGIAMENTO TRA LO SBALORDITO E L'INDIGNATO) Na roba su Tripoli… no ricordo ben… e xè scapà a passo de parata!
COS: Col porcacion! Beh, sta tranquila, ch'it faso pijè la sitadinansa tripolin-a!
ARI: Oh, che bravo che ti xè! (GLI DA UN BACIO SULLA GUANCIA, POI PRENDE LA TAZZINA DI CAFFÈ LASCIATA DAL DOTTORE SUL TAVOLO ED ESCE)

SCENA III[modifiché]

(COS - TON)

COS: (SI SIEDE, SCONFORTATO) Che mond… che gent… ma come i faso a guadagneme la promossion?
TON: (ENTRA COL BERRETTO DA MESSO IN TESTA; COSIMO NON SI ACCORGE DI LUI; TONIO GLI SI SIEDE ACCANTO, DALL'ALTRO LATO DEL TAVOLO, SI TOGLIE IL BERRETTO E SALUTA) Ciao, Còsimo!
COS: (MECCANICAMENTE) Ciao. (REALIZZA LA SITUAZIONE ED URLA, BATTENDO UNA MANO SUL TAVOLO) Gnente ciao! Disgrassià!
TON: (SI SPAVENTA E SCAPPA) Ma it ses mat?
COS: (LO INSEGUE PER LA SCENA) Ah, mi i son mat? Delinquent! Porcacion!
TON: (FUGGE ANCORA UN PO', POI PRENDE IL BERRETTO, SE LO PIAZZA IN TESTA E SI FERMA; ORA È UN PUBBLICO UFFICIALE E COSIMO NON LO PUÒ COLPIRE) Ma cò 't taca?
COS: E it l'has ël corage 'd ciamélo? Nen mach it l'has aprofità dl'ingenuità dla contëssa, ma 'dcò d'Arianna!
TON: Nen vera!
COS: Sì ch'a l'è vera! St'istà, na neuit ch'a fasìa caud e che chila a l'è surtìa a deurme ant ël poss, davzin a l'erba… an sl'erba, davzin al poss!
TON: (FINGE DI RICORDARE SOLO ORA E, MINIMIZZANDO, SI METTE SEDUTO E SI TOGLIE DI NUOVO IL BERRETTO) Ah, sì… adéss im ricòrdo!… Ma a l'è stait n'afè da gnente!…I pudìa nen deurme, a fasìa caud… a lë scur i l'hai vist un fagòt… i chërdìa ch'a fuissa n'òmo e i l'hai pensà da fè quatr ciance…
COS: It jë ciame quatr ciance? (INDIGNATO, CERCA DI DARGLI NUOVAMENTE UNA SBERLA, MA TONIO È SVELTO A RIMETTERSI IL CAPPELLO)
TON: Ma pijëtla nen… còs'i l'hai fait ëd mal?
COS: Guarda ch'it l'has na bela facia 'd tòla, neh!…
TON: (SI TOGLIE NUOVAMENTE IL CAPPELLO E PARLA IN TONO SINCERO, CONVINCENTE) Ma anlora… coi ch'a masso? Coi ch'a ròbo? Pensa ai rapinator… a coi che con i mitra a masso 'd nossent… a tuti coi ch'a fan dël mal… Mi i l'hai nen fait gnente 'd mal… Ansi, an fond i l'hai mach fait dla bin… (A MANI GIUNTE) "Dare da bere agli assetati…"
COS: Ma ti it l'has nen daje da bèive!
TON: A l'avìo nen sèi… mi i l'hai daje lòn ch'a vurìo!
COS: Ma va via! Rassa d'un salòp!
TON: Ma perché 't la pije parej? Ai ven pa le rossòle a gnun se doi a pedalo 'n pòch, nò?
COS: Autr che pedalè! Ti it l'has fait la Milan - San Remo!
TON: Ma scaud-te nen…
COS: I më scaudo sì! Im gieugo la promossion! (TRA SÉ) Mej ch'i telefona a Pennacchione…
TON: (CHE SI È AVVICINATO ED HA SENTITO) Ti, Cosimo, dì 'n pòch na ròba… mi i sarai ‘gnorant, ma i l'hai capì che ste telefonà ch'it fase 'nt ij bicer… ant ij vasèt… a deuvo esse a person-e 'mportante, neh? Pr'esempi… chi ch'a l'è sto Pernacchione?
COS: Ma che Pernacchione… Pennacchione! A lò ciamavo parej per via dël piumass… ël "pennacchio" dël capel militar… A l'era con Napoleon. Tamburin pòrta - ferì… Ant la campagna 'd Russia a l'ha salvane tanti… Peuj la Beresina a l'ha nen perdonalo…
TON: Eh, le dòne a son tute mate…
COS: Còs'a j'intro le fomne?
TON: La Teresina… soa fomna…
COS: La Beresina! A l'è 'n fium… e Pennacchione a l'è…
TON: Ah, l'hai capì… e Pennacchione… i lo sai… a l'è n'angel, neh? Ma mi it chërdo, 't sas… dòpo la stòria dla cometa… neh ch'a l'è n'angel?
COS: (COME IN ESTASI) O già… ëd prima categoria. Un ëd coi pròpi…
TON: Pròpi 'd coi fòrt, eh? Con ij fiòch e le frange…
COS: Eh, sì!
TON: Con doe bale parej… (FA IL CLASSICO GESTO CON LE DITA)
COS: (DISTRATTAMENTE ACCENNA A RIPETERE IL GESTO) Eh, già… (SI RIPRENDE E FA PER TIRARE UNA SBERLA A TONIO CHE SI METTE SUBITO IL BERRETTO) It ses pròpe stupid, eh? J'angej cole ròbe lì ai j'han nen!
TON: Euh, diav… I disìa parej… ma ti it ses un ëd lor?
COS: Mi? Eh, magara! Mi i conto come na pules anfreidà!

SCENA IV[modifiché]

(GAS - COS)

GAS: (FUORI DI SÉ PER LA GIOIA) Andoa ch'a l'è? Ah, guardlo sì! Ormai a j'è pì gnun dubi: mia fomna a speta 'n cit… a speta 'n Savio… e a l'è tut merit tò! Ven ch'it ambrassa! (SPALANCA LE BRACCIA E RIMANE IN ATTESA)
COS: (VICINO A TONIO, CADE IN UN TERRIBILE EQUIVOCO, CREDENDO CHE IL CONTE, DI FRONTE A LORO, SI RIVOLGA A TONIO; COSÌ GLI SUGGERISCE) A sa tut… va, va! (TONIO; UN PO' AVVILITO, VA AD ABBRACCIARE IL CONTE)
GAS: Cò 't j'intre ti, badòla? (A COSIMO) Ti, ti Cosimo! Ven sì ch'it ambrassa! La toa erba a l'ha fait ël miracol! I diventerai pare! (COSIMO ESEGUE) I faroma na gran festa!… Ma per adess, i veuj fè 'n bel brindisi tra 'd noi!… Tònio, va 'n cròta e pija na bota 'd barbera dla riserva special, cola dlë scafàl darè a le barìche… it pije na bota dël novantesses. (TONIO ESCE)
COS: (TIMOROSO) Gaspare, parla pian, per piasì…
GAS: Perché, còs'a j'è 'd mal? I veuj brindè! Tuti i duvoma brindè! Esse alègher!
COS: (PREOCCUPATO, GUARDA VERSO L'ALTO) Ssshhhttt!… Sì, sì, brindoma… ma sotvos!… Cò 't l'has da manca 'd crijè parej?
GAS: (NON GLI DA RETTA E LO ABBRACCIA DI NUOVO) Grassie, grassie òmo dj’erbe! A l’è stait tut merit tò!
COS: Nen mach mè...
GAS: Ah, beh, ‘s capiss... ëdcò mè!
COS: Nò... (INDICANDO IL CONTE CON UN DITO) I disìa nen tò... (INDICA UNA PERSONA CHE NON È PRESENTE) Sò, sò... (IRONICO) San Grato...
GAS: Còsa? Ah,sì... San Grato, natural... Francesca a l’è tant devòta a San Grato... Pensa... (COME FACENDOGLI UNA CONFIDENZA) Ma ‘t sas nen che ‘n paira ‘d meis fa a l’è ‘ndaita ‘d neuit fin-a a la gròta ‘d San Grato per fè ‘n vot...
COS: E ‘nvece a l’è fasse la “Tirreno - Adriatico”!

SCENA V[modifiché]

(DON - COS - GAS)

DON: (ENTRA RAGGIANTE) Sor cont, tute le mie pì sincere congratulassion! Ma adess, per prima còsa, a venta fè na bela ofèrta a la paròchia, an sègn ëd ringrassiament!
COS: Vardlo sì, l’autr...
GAS: (EUFORICO) Ma ‘s capiss, n’oferta straordinaria! Ch’a speta mach un moment... i veuj fè ‘n bel brindisi! Ma ‘ndoa ch’a l’è ‘ndasse a fichè col fafiochè ‘d Tònio, con cola bota? Speteme ‘n belessì... i vado a cerchelo. E i vado a ciamè tuti j’autri. I veuj brindè con tuti! (ESCE)
COS: (CON INTENZIONE) E parej, con la bela ofèrta a la paròchia, ël baron a chers, neh? I l’oma ‘ncassà ‘dcò ‘l premi per ël concors dij presépio, eh? Mi i procuro la stèila cométa e ij gran a van a ‘ngrassè ‘l cont an banca ‘d col tal Pasquale Mazzacurati... “conto numero 151591 del Credito Piemontese”...
DON: (SBALORDITO) Ma ti... come... come ‘t l’has savùlo? Chi ch’a l’ha ditlo?
COS: Bela ròba, eh? Pasquale Mazzacurati, alias Don Pasqua... I prèive a l’han nen da manca dij cont an banca!
DON: Ma... a peul nen esse... a l’è pa vera... gnun a peul... e peuj a j’è ‘l segret bancari... ai mancherìa ‘ncora...
COS: Per Pennacchione a esisto nen i segret bancari.
DON: Chi ch’a sarìa Pennacchione? Ël vicediretor dla banca? Col neuv?
COS: Ma che vicediretor! Chiel a lo conòss, Pennacchione! A lo ved sempre! (SPIEGA) A sa, ël quader gròss ch’a j’è an sacrestìa, col ch’a ten tuta la muraja?
DON: “Il Trionfo dei Santi”?
COS: Pròpi. Pennacchione a l’è ‘l ters a drita, an fond, subit dòpo la nivola, da fianch a San Gennaro.
DON: (SI ARRABBIA) It sas còs’it ses ti? It ses mach un matt! Un bestemiator! As parla nen parej dij sant!
COS: Ma va... Lor a s’anrabio pa... San Gennaro peuj... A l’è brav, schersos... a canta sempre con San Remo... alegher... a s’anrabia mach quand ch’a perd ël Napoli... A duvìa vëdde che gran-a, quandi ch’a son andait an serie B... e a fa sempre ‘d cole discussion con don Bòsch, ch’a ten per ël Tòr...
DON: Basta, basta! Ti it ses pess che n’ateo e mi i veuj pì nen sente na paròla ‘d pì!
COS: (TRATTENENDOLO) Eh, nò, mè car Don Pasqua! Chiel a deuv sente! Coi sòld antestà a Mazzacurati a deuvo subit esse spendù per la comunità!
DON: (QUASI PIANGENDO) Ssshhhttt! Ciuto! Ma ‘t ses mat?... (GLI VIENE UN TERRIBILE SOSPETTO) Un moment... it andras pa per lì ‘n gir a dì...

SCENA VI[modifiché]

(TON - COS - GAS - PAT - ARI - FRA - SIN)

TON: (ENTRA CON UNA BOTTIGLIA) Barbera Gran Riserva 1996! (COSIMO VUOLE PRENDERLA, MA LUI OPPONE RESISTENZA) Nò! As deuv bèive tuti ‘nsema!
COS: (ALLA FINE RIESCE A PRENDERLA) Fame mach guardè sto concentrà ‘d felicità...
TON: (ALLUSIVO) Brindoma tuti ‘nsema... longa vita al fieul ëd San Grato! (COSIMO GLI TIRA UNO SCAPACCIONE)
GAS: (ENTRA CON PATRIZIA E ARIANNA, CHE PORTA UN VASSOIO CON BICCHIERI E CAVATAPPI) Vnì avanti!... I veuj che tuti a bèivo a la salute dël mè erede!
COS: (NON STA PIÙ NELLA PELLE E CONSEGNA LA BOTTIGLIA AL CONTE) Sì, sì, a venta festegè! Fè ‘n bel brindisi a pòrta sempre bin!
PAT: Ma ci vuole anche la signora contessa!... Se vogliamo brindare alla salute del bambino, è giusto che la futura mamma sia presente!
COS: (IMPAZIENTE) Ma sì, ma sì... ‘ntant beivoma noi, peuj chila a riva...
TON: (BRANDENDO BOTTIGLIA E CAVATAPPI) I la dëstopo mi!
ARI: Ma sta fermo ti, insemenìo! Spetemo la contessa!
COS: Ma a fa pa gnente... ‘l brindisi a l’è simbòlich... Sù, Tònio, dëstopa!
PAT: (VERSO L’ENTRATA) Eccola!
DON: Oh, cerèa, madama contëssa!
FRA: (ENTRA, ACCOLTA DALL’APPLAUSO DEI PRESENTI; È FELICE E COMMOSSA) Grassie... grassie a tuti! (A COSIMO) Soprattutto a voi... e alla vostra erba miracolosa...
COS: Eh sì, l’erba pistolin-a a fa miracoj... (CON SGUARDO GELIDO VERSO TONIO) Specialment se as pija an pedaland...
FRA: I deuvo continuè a bèiv-lo, ‘l decòt? Perchè a sa... ses liter al dì... i son pa ‘n somèrgibil!
COS: Nò, nò, basta, per carità! Sednò a compra ‘n palòmbaro!
GAS: (HA PRESO LA BOTTIGLIA A TONIO ED ORA SI ACCINGE A STAPPARLA) I seve pront con ij bicér? (TUTTI ANNUISCONO A SOGGETTO)
COS: Rispetè la fila! (TUTTI SI METTONO IN FILA DIETRO A COSIMO, OGNUNO COL PROPRIO BICCHIERE IN MANO; IL CONTE PERÒ NON FA IN TEMPO A STAPPARE, PERCHÈ ENTRA IL SINDACO)
SIN: Ceréa, bondì a tuti.
GAS: Oh, ‘dcò chiel sor sindich! Grassie dl’onor ch’am fa!
COS: (NON MOLLA LA POSIZIONE; AL SINDACO) Ch’as buta an coa.
SIN: (ALLA CONTESSA) I mèj pì sincer compliment a madamin... come ch’as sent?
FRA: Oh, in stato di grazia!
COS: Ma ‘nsoma, i beivoma o nò? La contëssa a speta! A pudrìa fè mal al cit!
SIN: Sì, sì, ël brindisi a va bin... (ASSUME UN ATTEGGIAMENTO ARROGANTE) ma mi verament i son vnù sì per ricordèje a sor cont che a la fin dël mèis a scad ël mandato ‘d pagament contributiv dël ministèri e mi i veuj fè cola strà a cost ëd buteme mi a campè giù sta veja baraca!
GAS: (POSA LA BOTTIGLIA SUL TAVOLO E GRIDA) Sta veja baraca a l’è ‘n monument! Ch’a guarda, ch’a guarda lì l’autr quader! (INDICA IL DIPINTO)
SIN: I l’hai vistlo!
PAT: Il capitano Gualtiero Maria Savio, grande guerriero.
COS: Conquistatore di Bassano del Grappa.
ARI: (CON STUPORE) Il mio paese!...
COS: (AL CONTE) Sù, ch’a dëstopa!
GAS: Ma che dëstopa! (FURENTE, INDICANDO IL SINDACO) Col tipo a l’è riessù a ruvineme anche na giornà come costa! Maledission! (ESCE A GRANDI PASSI; DON PASQUA LO SEGUE NEL TENTATIVO DI CONSOLARLO, A SOGGETTO; ESCONO ANCHE ARIANNA E TONIO)
COS: (DELUSO E AVVILITO POSA IL BICCHIERE) I lo savìa mi, ch’a finìa parèj...
(PATRIZIA PARLA SOTTOVOCE CON LA CONTESSA; IL SINDACO, CON UN SORRISO DIABOLICO, PASSEGGIA SUL FONDO; COSIMO CERCA UN PO’ DI VOLTE DI PRENDERE LA BOTTIGLIA, MA NON CI RIESCE, PERCHÈ IL SINDACO LO GUARDA SEMPRE ALL’ULTIMO MOMENTO; POI IL SINDACO SI AVVICINA ALLA CONTESSA E COSIMO NE APPROFITTA PER AVVICINARSI DECISAMENTE ALLA BOTTIGLIA E PRENDERLA, MA QUESTA, MISTERIOSAMENTE, SI ALLONTANA DALLA SUA MANO; COSIMO ESCE CON UN GESTO DI STIZZA)

SCENA VII[modifiché]

(SIN - FRA)

SIN: (CON FINTA BONARIETÀ E COMPRENSIONE, ALLA CONTESSA) A l’è ‘nrabià ‘dcò chila con mi, come sò òmo?
FRA: Oh, beh... mi i l’hai bin autr da pensèje, adess!
SIN: Già, già... l’erede tanto atteso! Chissà che ‘n dì a peussa diventè chiel sindich ëd San Biagio e San Grato unificà!
FRA: Eh, sì, chissà?... Ma per adess a l’è ‘ncora tanto giovo...
SIN: Ma come a së spiega che... dòpo tanti ani... finalment chila...
FRA: L’erba... l’erba miracolosa...
SIN: Appunto...
FRA: I l’hai beivùne sent e vint liter, a sa?
SIN: (CON INTENZIONE) Già, già, già...
FRA: Ma... chiel a l’ha tuta l’aria... di uno che vuole dire una roba ma che però non la dice!...
SIN: Parej, adess ij fieuj as fan con l’erba... anteressant...
FRA: (OFFESA) Aiuta, quando si ha un marito sano ed efficiente!
SIN: (CON LO STESSO TONO URTANTE) Già, già, già...
FRA: Còs’a veul dì “già, già, già”?
SIN: (SEMPRE SULLO STESSO TONO) Ma gnente... A ved, mi i veuj costruì sta neuva strà, ch’a porterà ‘l mè nòm: “Circonvallazione Ettore Orlandi”!...
FRA: (NERVOSAMENTE) Ma che previdènsa! Na strà ‘ntitolà a chiel, ancora vivente! Per Garibaldi hanno almeno aspettato che fosse dipartito!
SIN: Già, già, già... L’unich ch’as opon al proget a l’è sò marì... Se chiel anvece a lo sostenèissa, mi i dirìa mai ch’a l’è... “sterile”!
FRA: (SOSPETTOSA) E còs’a veul dì “sterile”? Che si lava sovente le mani?
SIN: Ch’ai lo ciama al dotor, madamin...
FRA: (TURBATA E DIFFIDENTE) Lo chiederò al dottore. Ma guai a lei se è uno scherzo! (ESCE TUTTA IMPETTITA)

SCENA VIII[modifiché]

(COS - SIN)

COS: (ENTRANDO) E chiel as vergògna nen?
SIN: (SI VOLTA DI SOPRASSALTO) Ëh? Ehm... (PASSA ALL’ATTACCO) Ma còs’a fa? A scota darè ai canton?
COS: Ch’as preòcopa nen, ch’i l’hai ij mè informator...
SIN: E peuj còs’a veul?
COS: Come a fa a savej che ‘l cont a l’è “sterile”?
SIN: Ch’a pensa ai sò afè!
COS: (SEVERO) Un ch’a fa come chiel a l’è ‘n pòch ëd bon!
SIN: (INTERDETTO) Ma come ‘t permëtte?...
COS: Bela assion... Andeje a dì che sò òmo a peul nen esse pare, ricatéla, minacéla... Bela ròba, tut per la soa ambission... Ch’a staga atent, che ‘l sò cont as angròssa... e ij sòld a basto peuj nen a paghélo!
SIN: Come, come...
COS: Sì, a l’ha capime! I lo pagoma tuti... Mi i l’hai da paghè per quaiche liter ëd pì... Coj come chiel ai pendo an aria con na còrda, a testa ‘n giù, come ‘l dodes da taròch!
SIN: (SCRUTANDOLO, IN TONO SOSPETTOSO) Ma ti... ch’it possiede dj’erbe miracolose... ch’it fase ‘ndè le stèile ‘ndova ch’it veule... ch’it conòsse ‘d ròbe ch’it duvrìe nen savèj... chi ‘t ses? (COSIMO TACE) E mi i duvrìa esse pendù a gambe a l’aria?
COS: A j’è ‘d coi ch’a deuvo ‘ncora girè per quatsent ani...
SIN: Ma... e se un as pentis... a rimedia...
COS: Ah, beh... alora a cambia tut...
SIN: Mi i capisso ch’it ses nen come noi... i capisso còs’it veule... e it confido ch’am dëspias come i son comportame... ‘t sas... un dì i j’era ‘ndait a l’ambulatòri... ‘l dotor a j’era nen... antant ch’i spetava i l’hai ficà ‘l nas ant le ricete... peuj ant lë schedari... e i l’hai vist le analisi dël cont...
COS: Ma che bel sindich, ch’i l’oma! Monsù Ficapocio!
SIN: It l’has rason, n’assion deplorevola! (SI CONFESSA) Ma it assicuro che la neuva strà a l’è nen mach un caprissi. A servirìa ‘dcò a eliminè la circonvalassion veja, con cola curva sassin-a tacà a l’osteria dël Bel Alpin...
COS: Ma a l’era ‘dcò parlasse ‘d fè la neuva strà fasandla passè darè dla colin-a, sensa dë bzògn da fela passè da sì e duvèj campè giù ‘l castel!
SIN: Ah, sì, la famosa “variante est”! A sarìa fin-a pì bela e panoramica... ma ai va eutsent milion! Noi sinchsent i j’oma, ma j’autri chi ch’an jë da?
COS: Ch’am guarda nen mi...

SCENA IX[modifiché]

(ARI - SIN - COS - TON)

ARI: (ERA ENTRATA A TEMPO CON UN CESTO DI BIANCHERIA ED HA SENTITO LE ULTIME BATTUTE) Sentì una cossa... perchè non li domandè al generale Bonomelli?
SIN: Col dla villa dij Tre Cervi?
ARI: Propio! El generale a riposo e senatore a vita... Xè pieno de sghéi che i ghe sorte fora da tuti i busi... Se Cosimo el g’ha un’erba contro la calvissie, son secura che ‘l generale Bonomelli ve darà tuto quel che volè! Xè pelato come una bala de biliardo e se mete sempre el paruchin...
COS: Eh, già... l’erba rissolin-a...
ARI: E funsiona?
COS: Altrochè! Na vòlta a l’è cascame doe o tre stisse ‘nsima a ‘n tòch ëd bòsch e a l’è diventà na ramassëtta...
TON: (ENTRA AFFANNATO, MA COMPIACIUTO) Sor sindich, i l’hai ciapà ‘n lader!
SIN: Andoa?
TON: A tentava da robè a la vila dij Tre Cervi!
ARI: A la villa dei Tre Cervi? Quela del generale Bonomelli? (TUTTI SI INTERESSANO)
TON: Pròpi!... A l’era già quasi ‘nsima a la cinta... mi, come da regolament i l’hai dije: “Chi va la?” e chiel ciuto... Alora mi: “Fermo o sparo!” e chiel: “Vatlo a pijè...”... non posso riferire oltre.
COS: Che lader maleducà!
SIN: E ti?
TON: I son rampiame ‘dcò mi, i l’hai ciapalo per le braje e i l’hai tacà a tirè fòrt per felo vnì giù... E tira e tira e tira, a l’è vnùje giù mach le braje con le mudande e a l’è restaje dësquatà cola ròba ‘ndova pòch prima chiel a l’avìa mandame.
SIN: Brav, Tònio! Sòn a capita a propòsit. Ël general Bonomelli a l’avrà na rason ëd pì per dimostresse riconossent con ël Comun!
TON: Che da rije! Ël lader a crijava... a disìa che ‘l general Bonomelli a l’era chiel e ch’a l’avìa dësmentià la ciav dël cancel a ca! Eh, eh! A cercava d’ambrujeme... as ribelava a l’arest... mi i l’avìa la pistòla...
SIN: (COMINCIA A PREOCCUPARSI, COME GLI ALTRI PRESENTI) E it l’has sparaje?!...
TON: Nò. I l’hai daila an sla biòca.
SIN: (TREPIDANTE) Dime com’a l’era ‘s lader...
TON: Citin, grassòt, con un paira ‘d barbis longh parèj e ‘n cupìss plà come në mlon!
ARI: Orca l’oca! Xera lù! Il generale Bonomelli in persona!
SIN: Dësgrassià d’un dësgrassià! Ma ‘t lo conòsse nen ël general?
TON: Mai vistlo.
SIN: E adess andoa ch’a l’è?
TON: Eh, a l’avìa ‘l darè patanù e alora i l’hai seralo ‘nt ël céss! A l’è là, mes ancretinì, setà an sla tassa...
SIN: Parej i l’oma ‘dcò ‘l senator cretin!
TON: Perchè, ai na j’è ‘dcò ‘d coi furb?
ARI: E ora... adio finansiamento! (ESCE COL SUO CESTO)
SIN: Sù, andoma subit dal general a ciameje scusa. Speroma ch’it l’abie nen faje tròp mal... (ESCE TRASCINANDO TONIO CON SÉ)

SCENA X[modifiché]

(COS - PAT)

COS: (RIMASTO SOLO, SOSPIRA, POI PRENDE DUE BICCHIERI, NE ACCOSTA UNO ALL’ORECCHIO E L’ALTRO ALLA BOCCA E PARLA COME AL TELEFONO) Pronto, Pennacchione?... Sent, mi ‘mbelessì con tuta la mia bon-a volontà ij la faso pì nen... Che pendù?... Ah sì, cola pen-a dël pendù per... Eh, va beh, ma i l’hai dovùilo dì per feje paùra... Chi a l’ha da bzògn ëd na fomna?... Ël sindich?... Mah... Sì, sì... Nò, nò, gnanca na stissa! I na beivo gnanca s’am lo euffro, gnanca s’am ciamo per piasì, it lo giuro...
PAT: (ENTRA; COSIMO POSA I BICCHIERI COME SE NIENTE FOSSE) Buongiorno, Cosimo. (ALLUDENDO AL TERZO DIPINTO) Forse siamo al buono anche con questo...
COS: Lo sa che ho saputo diverse cosette... sul suo conto?
PAT: (DIVERTITA) Io? Ma cos’è? Ce l’ho scritto sulla fronte? (PORGE LA FRONTE) Guardi un po’... cosa legge?
COS: È vietato ai minori...
PAT: Euh, puoi capire... che sarà mai? E cosa avrei fatto di così terribile?
COS: A l’ha pedalà con tròpe biciclëtte diverse... E cosa ne pensa del sindaco?
PAT: Il sindaco? (RIDE) Ma per favore!... (CI PENSA MEGLIO) Per quanto... un uomo di una certa età... con una posizione solida... Una vita tranquilla, serena... noiosa!
COS: Beh, na sindachëssa a l’è sempre na sindachëssa, neh...
PAT: Una volta ci ha pure provato...
COS: Chi?
PAT: Il sindaco.
COS: Con chila?
PAT: Proprio così. Chi l’avrebbe mai detto, eh?
COS: Alora ai va ‘n bel matrimòni, parej iv bute a pòst tuti doi e iv calme ‘n pòch!
PAT: (RIDE) Ma non diciamolo neanche per scherzo! Dopo il nostro incontro non ci siamo neppure salutati...
COS: A fa gnente, iv salute peuj n’autra vòlta... I seve vist-ve a ca soa?
PAT: No, in municipio. (RICORDANDO) Ero entrata nel suo ufficio per sottoporgli alcune carte, ma lui non c’era, così mi sono seduta su di una poltrona ad aspettarlo. L’ufficio era in penombra... io ero un po’ stanca... così dopo un po’ mi sono assopita...
COS: E poi?... Lui è arrivato?
PAT: Oh, sì... con una dolcezza insospettabile per un tipo rude come lui... si era fatto buio ed egli se ne andò in silenzio, senza accendere la luce... era euforico, come un guerriero che abbia compiuto una missione eroica... appena fuori dalla porta si è messo a cantare esultante...
COS: (SI LASCIA CADERE SEDUTO, AVVILITO) Tripoliii, bel suol d’amoreee...
PAT: (STUPITISSIMA) Sì, certo... ma come fa a saperlo?
COS: Fin-a ‘n municipio...
PAT: (DA UN ULTIMO SGUARDO ALLA TELA CHE RICOPRE IL DIPINTO CENTRALE) Va beh, torniamo al lavoro... Credo proprio che ormai si possa scoprire. Vengo subito. (ESCE)
COS: (È RIMASTO AMMUTOLITO E DISPERATO) Ambelessì a j'andarìa nen un pivel come mi… a j'andarìa 'l profeta Ezechiele! Nò, nò, i pianto lì tut e 'm na vado via bele subit! I stago gnanca pì l'ora ch'i l'hai ancora 'd permess!

SCENA XI[modifiché]

(TON - COS)

TON: (ENTRA, SENZA CAPPELLO) Ël general Bonomelli a l'ha capì e a l'è calmasse… ansi, a l'ha fin-a dit ch'i l'hai fait bin! A l'ha strenzume la man davanti a tuti!
COS: (LO GUARDA CON DISPREZZO) Ëdcò la professorëssa! La restauratriss!
TON: Chila a j'era nen.
COS: Fa nen finta 'd nen capì! Ëdcò con chila!
TON: Mi?
COS: Nò, mi!
TON: Ma dai, su, Cosimino… còs'a j'è 'd mal? Pensa a coi ch'a masso, a coi ch'a ròbo, ai rapinator…
COS: (GRIDA) Mi i penso a ti! Porcacion! (TREMANTE DI RABBIA AFFERRA UN BICCHIERE) I telefono subit a Pennacchione! I na peuss pì!… Ma as peul savèisse còs'at passa 'nt ël servel? Arianna, la restauratriss, cola pòvra contëssa… ma it rende cont ëd lòn ch'it l'has fait?
TON: Beh, na pedalà e via!
COS: (FA PER DARGLI UNO SCHIAFFO, MA SI TRATTIENE) Altro che! It l'has fait ël Gir ëd Fransa! E peuj, fete passè per San Grato… Delinquent!
TON: (DOPO BREVE PAUSA) Cosimo…
COS: Còs'a j'è?
TON: I pianto lì 'd pedalè.
COS: (IRONICAMENTE) Ma nò… ma perché?… A j'era 'ncora la Paris - Roubaix e 'l gir dë Svissera!
TON: (FELICE) Dabon? I peuss?
COS: (VUOLE PICCHIARLO, MA TONIO SI METTE AL SICURO DIETRO AL TAVOLO) Sent… cerca mach da pì nen fè 'd gavade dle toe per un pòch. I l'hai da sistemè 'n paira 'd cosëtte e peuj i penso 'dcò a ti.
TON: A mi?
COS: Sì, a ti! It ses un pericol publich!… I peuss nen lassete sì… chissà come it andarìe a finì… I l'hai pensà 'd portete con mi!
TON: Ah, sì? E 'ndova ch'i 'ndoma?
COS: (SEMPRE SEVERO) Ant un bel pòst… 'd sicur pì bel che sì!… Ma a l'è nen Tripoli!

SCENA XII[modifiché]

(GAS - SIN - COS - TON - FRA - DON)

GAS: (ENTRA CON LA CONTESSA, CHE PARE TURBATA, E IL SINDACO) Oh, Cosimo, finalment i soma riessù a parlè con un pòch ëd calma!
SIN: Ma sì! Col cit discorsèt ch'i l'hai fait prima con chiel a l'ha rasserename… a l'ha fame vëdde le còse da 'n pont ëd vista diferent… As capiss che ij sòld dël general a saran un pòch dificij da oten-e, ma i vëdroma…
COS: (VA LORO INCONTRO) E già, la Providensa! I vëdreve che a në vnirà 'n ment quaicòsa…
GAS: Ma ‘s capiss! Ancora na vòlta tut merit dël nòstr Còsimo!
COS: (FREGANDOSI LE MANI) Già, già… La pas a l'è faita… l'acòrd a l'è rivà… i pudoma fè 'n bel… (SOTTOVOCE) brindisi…
GAS: Tònio, pija la machina e fa 'n saut a Castelross, a comprè cole paste ch'ai piaso tant a mia fomna… (LA GUARDA FELICE, MA LEI NON È SERENA; POI A COSIMO) Per ël brindisi…
COS: Fin-a a Castelross? Ma i foma neuit…
SIN: (PRENDE COSIMO IN DISPARTE) Còsimo... verament a j’è ‘ncora na robëtta da rangè... La contëssa a l'ha savù che sò marì a l’è “sterile” e adess a l’è ‘n pòch bolversà...
COS: (CON INTENZIONE) Ah!... E chissà da chi ch’a l’ha savùla, sta robëtta?
SIN: Beh, a sa com’a l’è... i j’ero nemis... i j’ero ‘n guèra...a sa com’a l’è... “In guerra e in amore tutto è lecito!”
COS: Ròbe da nen chërde... E adess?
TON: (HA SENTITO, PRENDE UN PEZZO DI LEGNO DAL CAMINO E GLIELO PORGE) Tòh, telefon-je a Pennacchione!
COS: Fate furb! (AL SINDACO) I proverài a parlèje mi... vëddoma còsa ‘s peul fè... (A TONIO) Ti ‘ntant va a ciamè don Pasqua e dis-je ch'a ven-a subit sì. (LO SPINGE VERSO L'USCITA; TONIO ESCE; IN DISPARTE, ALLA CONTESSA) Contëssa... per colpa mia chila as treuva ant un gròss equivoco... I l’hai dit an gir che sensa le mie erbe chila e sò marì i sarìe mai rivà a gnente e parèj la gent a l’ha ‘ncaminà a chërde che ‘l cont a sìa “sterile”...
FRA: Ma se ‘dcò ‘l sindich a l’ha dit lòn!...
COS: Euh... còs’a veul dì lòn... ij politich a diso tanta ‘d cola ròba... pitòst chila ch’as ricòrda sempre ‘d San Grato, ch’a l’ha vorsù giutè chila e sò òmo a butè sù famija... (DI NASCOSTO FA UN PICCOLO GESTO VERSO L’ALTO COME A CHIEDERE SCUSA) A l’ha vorsù feve la grassia... Però a veul nen ch’as sapia... e alora a venta nen dilo tant an gir...
FRA: An sël sério? Oh, Còsimo, chiel a sa nen come am fa contenta sente ste paròle... (VERSO IL CONTE) Gaspare, mio Gaspare, come sono felice!
GAS: Francesca! (SI ABBRACCIANO)
COS: (SI ASCIUGA IL SUDORE DALLA FRONTE E MORMORA GUARDANDO VERSO L’ALTO) Perdon-me, San Grato! I l’hai contà doe o tre balëtte, ma i l’hai falo a fin di bene!
DON: (ENTRANDO, SALUTA A SOGGETTO I PRESENTI, POI VA VERSO COSIMO) Còs’a veul, Còsimo? Perchè a l’ha mandame a ciamè d’urgensa?
COS: (CON INTENZIONE) Ah, gnente... sicome ch’as parlava ëd n’autra strà da fè al pòst ëd la prima... la “variante est”... la “panoramica”...
SIN: Già, ch’a salverìa “capra e cavoli”...
COS: Cioè, la crava dël sindich e ij còj dël cont... Macche ai van tanti milion... e i soma pròpi nen andoa pieje... (DON PASQUA È SECCATO E AGITATISSIMO; ANNASPA, SI ALLARGA IL COLLARINO) Chiel, don Pasqua, am parlava nen d’un tipo ch’a l’avrìa...
DON: Im ricòrdo pa...
COS: Ma sì, dài... col neuv diretor dla banca... cont corent numer...
DON: (LO INTERROMPE E SI DECIDE A PARLARE) Ah sì, sì... adess am ven an ment... col monsù ch’a veul manten-e l’anonimato... un benefator... ch’a sarìa dispòst a giutè per rivè a la cifra necessaria per la “variante est”...
COS: Ma che giutè! A darìa tut lòn ch’a l’ha!... E se, faita la strà, ai vansa quaicòs... as dà ai pòver, pa vera?
DON: (TOSSISCE) Eh, beh... magara... peuj vëdroma...
(SONO TUTTI GIOIOSAMENTE STUPITI; A SOGGETTO)
GAS: Dabon?
FRA: Ma a l’è magnifich!
SIN: Sossì a risòlv tuti i nòstri problema!
GAS: (A DON PASQUA) Ma chiel a l’ha nen idea ‘d chi ch’a peussa esse sto benefator?
COS: A l’è nen un certo Mazzacurati?
DON: (NON SA PIÙ DOVE NASCONDERSI) Nò, nò... Sì, sì... ma, i sai nen...
FRA: Ma... Mazzacurati a l’è nen ël sò cognòm, don Pasqua?
DON: Ah, sì?... Eh, già... difati sto benefator a së s-ciama ‘dcò chiel come mi... ma a l’è mach na combinassion, neh!...
SIN: Un cas d’“omonimia”!
DON: Ecco... pròpi col afè lì!...
GAS: Però a l’è verament un gròss benefator!
SIN: E quand ch’a sarìa dispòst a fè ‘l versament?
COS: Ah, subit! Pa vera, don Pasqua?
DON: Sì, sì... (PREOCCUPATISSIMO, A COSIMO) E vaire milion ch’a duvrìa versè?
SIN: Mah... per adess a duvrìo esse pì o meno terzent.
DON: (TRASALE) Terzent milion? Ma a l’è na cifra enòrme!
COS: (ACCOMODANTE, CON INTENZIONE) Come a sarà enòrme la grassia (AL SINDACO) se ‘l Comun a vorerà acetèje... (AL PARROCO) Nen vera?
DON: (ASCIUGANDOSI IL SUDORE) Ma ‘s capiss... (BARCOLLA E SI SIEDE)
FRA: Oh, ma che bel! Da quand ch’a l’è rivaje sì Còsimo, tutto fila per il verso giusto!
SIN: Mè car cont Gaspare Savio… (COME UN DISCORSO, A SANCIRE UNA SPECIE DI ARMISTIZIO) Questa "variante est" dovrà essere come un nastro ideale che unisce San Biagio e San Grato in un solo, unico paese. E non porterà il mio nome, ma sarà intitolata al nostro amico, l'uomo delle erbe, il nostro Cosimo… I seve d'acòrdi?
GAS: Ma 's capiss, sor sindich, pì che d'acòrdi!
COS: (IN DISPARTE, ALLUDENDO AL SINDACO) La paura d'esse pendù a lo fa fin-a rinunsiè a deje 'l sò nòm a la strà…
PAT: (ENTRA CON I SUOI ATTREZZI) Buongiorno. (SI AVVICINA AL SINDACO) Buongiorno, signor sindaco… (GLI FA L'OCCHIOLINO)
SIN: (PERPLESSO) Cerea… ma…
COS: Ecco, bravi! Cerchè da 'ndè d'acòrdi!…
SIN: Mi? Còs'a veul dì?
COS: Chiel, sor sindich, a l'è sonnambulo…
SIN: (COLPITO) A l'è vera… ani 'ndarè i sufrìa 'd sonnambulismo, ma i chërdìa d'esse guarì…
COS: (GIUBILANTE, PRENDE UN BICCHIERE E DICE RAPIDAMENTE DENTRO DI ESSO) Grassie, Pennacchione! (RIMETTE A POSTO IL BICCHIERE) Anvece, purtròp ël sonnambulismo a l'ha giugàje 'n brut ëschers… ansi… (GUARDANDO PATRIZIA) un bel ëschers!
SIN: E con sòn?
COS: Ah, beh… A jë spiega tut per bin la professorëssa. (A LEI) Chila ch'ai conta tut da bin e i vëdreve che sposandve i fareve 'n bel viagi an biciclëtta… ansi, an tandem. (LI LASCIA SOLI A PARLARE E VA VERSO IL CONTE) E alora, i brindoma sì o nò? A më smìa ch'a sìa ora, neh…
GAS: (ACCINGENDOSI A STAPPARE LA BOTTIGLIA) Sì, sì… pijè ij bicér…
COS: (COME PRIMA) Buteve 'n coa…
GAS: Pecà mach per ël ciochè dla césa…
DON: Come, pecà?
SIN: Già, perché venterà spostélo per fè passè la variant…
GAS: Speroma ch'as ruvin-a nen.
DON: Ma i scherse ò i dise 'n sël serio? Spostè 'l ciochè?
SIN: Per fòrsa! As peul nen fesse diferent.
DON: Gnanca per seugn! As peul fè 'n gomo, na curva ch'a passa pì 'n là…
SIN: Ma nò, ma nò… Vnì dzora an sla trassa, as ved benissim… Parej iv rende cont… (ESCE SEGUITO DA TUTTI MENO COSIMO, CHE RIMANE DA SOLO IN MEZZO ALLA SCENA CON IN MANO IL BICCHIERE VUOTO)
COS: (DELUSISSIMO) Ma foma prima 'l brindisi…

SCENA XIII[modifiché]

(RIT - COS - FED - TON)

RIT: (ENTRA CON IL DOTTORE, COL QUALE HA AVUTO UNA DISCUSSIONE) Ecco sì Cosimo… (A COSIMO) Ch'ai lo disa chiel a Federico…
COS: Chi ch'a l'è Federico?
RIT: (INDICANDO IL DOTTORE) Chiel, nò?
COS: E còs'i duvrìa dìje a Federico?
RIT: Che 'l matrimòni a l'è peuj nen cola gran disgrassia…
COS: An che sens?
FED: Mè nòno a disìa sempre "Sant'Antòni, proteg-ne da la lòsna e dal matrimòni"!
COS: Ah, sì... I lo conòsso, sò nòno... Bonifacio… l'ateo… e i spero mach, dotor, ch'a l'abia nen pijà tute le idee da so nòno… A savèissa com'a l'è restàje mal quand ch'a l'è rivà su da noi!… (I DUE LO GUARDANO STUPITI) I j'era mi 'd servissi, col dì. Brava person-a, Bonifacio. Ah, sì… se j'atei a fùisso tuti parèj a sarìa content fin-a 'l Papa! 'L difét pì gròss ëd so nòno a l'è la mancansa 'd coi doi dij ch'a l'ha perdù quand ch'a l'è s-ciopàje 'l fusil da cassa 'n man! I capireve ch'a sta nen bin un ch'a va 'n gir parèj! (FA LE CORNA CON UNA MANO) Eh, già! An Paradis, peuj, a sta nen bin per gnente!
FED: (FORTEMENTE IMPRESSIONATO) Ma come a fa a savèj…
COS: Preocupeve nen, mi i sai tante ròbe…
RIT: Alora, it ses convint?
FED: Ma mi… verament… ma nen subit… parèj…
RIT: Perché? A më smìja che l'età il l'abio tuti doi, neh…
FED: (VERGOGNOSO) Sì, ma… gnun-a esperiensa…
RIT: Mi sì… Tant s'i duvoma mariesse, a l'è giust ch'it sapie tut… (RICORDA) A l'è capità st'istà… na matin… I j'era intrà 'nt la stala per vëdde s'a j'era dël lait frèsch… Ant la stala a j'era gnun, o almeno parèj a smijava… Tut ant un colp a l'è serasse la pòrta e a l'è diventà scur ch'as vëddia gnente… E ant col ëscur… (PROVA COME UN BRIVIDO DI PIACERE) N'òmo a l'è avzinasse…
COS: Basta! Ël rest i lo soma…
FED: E chi ch'a l'era?
RIT: I lo sai nen...
FED: Ma come it lo sas nen... It l’has pròpe nen vist chi ch’a l’era? Al’è nen possibil!
RIT: Pròpi parèj!... Ma a l’è scapà via cantand... come n’“inno di gioia”!
COS: "Il tripolino"!
TON: (ENTRA) Quaidun a l'ha ciamame?
COS: Guardlo sì…(LO AGGREDISCE)
TON: (RIPARANDOSI) Ma còs'a j'è?…
COS: (SI CALMA) It fase pròpe scheur!
TON: (CHE SEMBRA AVER CAPITO A COSA COSIMO ALLUDE) Ma pensa a coi ch’a masso, a coi ch’a robo, ai rapinator...
COS: Eh, nò! Ti na bela rapin-a ògni tant a sarìa mej ch’it la fèisse!... Ti a venta gavete da la circolassion!... (ORDINA) Vate a preparè, ch'it ven-e via con mi, prima ch'it fase dj'autri dani!
TON: E quand ch'as part?
COS: Bele subit.
TON: Andoa ch'i 'ndoma?
COS: Ehm… A l'è na sorprèisa.
TON: (FELICE) Na sorprèisa? I son bele pront!
FED: (IMPRESSIONATO) A va bin, Rita... is marieroma an césa!
RIT: (LO METTE ANCORA ALLA PROVA) Ma perchè it ses convint, o per deje da ment a Còsimo...
FED: Mah... ‘n pòch tute doe le ròbe...
RIT: (IN DISPARTE, ALLUDENDO A COSIMO) A lo san tuti ch’a l’è ‘n pòch mat!
FED: Sì, sì... (AVVIANDOSI CON LEI ALL’USCITA, SEMPRE STUPITISSIMO) Ma come a l’avrà fait a savèj ël nòm ëd mè nòno? E ch’ai mancava doi dij ant la man? (FA IL GESTO DELLE CORNA, USCENDO CON RITA)

SCENA XIV[modifiché]

(ARI - TON - COS)

ARI: (ENTRA) Pare che ‘l campanil, invece de spostarlo, i lo scorcia... e la strada farà un toco de sopraelevata! (A TONIO, IN TONO MINACCIOSO) E alora? Cossa che volemo far? Te g’ha sentìo cossa el g’ha dito don Pasqua?
TON: Eh, don Pasqua a fà ‘n pressa a parlè... tant chiel a fà ‘l preive e a deuv pa sposesse...
ARI: Ma perchè no ti me vol? Non son abastansa bela par ti? (SMANIANDO E ANGOSCIANDOSI COME SEMPRE FA QUANDO STA PER CADERE IN PREDA DI UNO DEI SUOI ATTACCHI) Ecco! Ecco come xè la gente! Per un picolo falo da niente! No xè giusto! Una povera putela come mi che lavora da la matina a la sera, che lava, che stira, che scopa... Aaahhh! (CADE SEDUTA CON I PUGNI STRETTI, LE GAMBE DISTESE IN AVANTI, TREMANDO ED AGITANDOSI VISTOSAMENTE)
TON: Alè... ai taca! A venta pijèla a sgiaflon!... Ij penso mi! (SI RIMBOCCA LE MANICHE, SI SPUTA NELLE MANI E SI AVVICINA AD ARIANNA PER DARLE UNO SCHIAFFONE, MA LEI SI RIPRENDE IMMEDIATAMENTE)
ARI: (ALZANDOSI E TORNANDO NORMALE) Sto ben, sto ben...
COS: Eh, pòvra fija... it l’has pròpe da manca d’un marì...
TON: Bah... a veul mach pedalè ‘n pòch.
COS: Piantla! It n’has ancora nen a basta?
ARI: Ti Cosimo... ti xè da mogiéra, ti xè scapolo, no? No te andrebe de casarte?
COS: I son nen bon a ‘ndè ‘n bici!
ARI: E alora cossa che fasso mi, poareta?
TON: Va ant la “Legione Straniera”...
COS: (GUARDANDO IN ALTO) Eh? (PRENDE UN BICCHIERE E LO USA COME TELEFONO) Pronto... Ah, sì?... Benissim, grassie! (RIMETTE IL BICCHIERE A POSTO E SI RIVOLGE A TONIO) Daje col telegrama ch’it l’has an sacòcia.
TON: Mi?!?
COS: Ma sì! A l’ha datlo ‘l postin un moment fa!
TON: Ma ti ‘t ses mat! (SI FRUGA IN TASCA E TIRA FUORI UN TELEGRAMMA; È SBALORDITO)
ARI: E xè per mi? (AFFERRA IL TELEGRAMMA, LO APRE E LEGGE AD ALTA VOCE) “Colpito da improvvisa sordità pregoti tornare subito per sposarci - stop - basi basi basi - stop - Castagnan Bepi”. Oh, ma questo xè propio un miracolo!
COS: Beh, pì o meno...
ARI: Oh, che gioia! Vado subito a prepararme! Bepi, Bepi mio spetami con le bracia verte! Vegno subito de corsa! (ESCE RAPIDA)
COS: Va bin... mi e ti ‘s n’andoma.
TON: Subit subit?
COS: Sì, subit... Ma prima i ‘ndoma a beive na bota ‘d col bon. I chërdo d’essem-la guadagnà, nò? Andoma ‘n cola osteria... com’as ciama? Bel Alpin?
TON: Ah, sì!... E a l’han na barbera... (FA SCHIOCCARE LA LINGUA)
COS: I veuj pijème na cioca... che s’im guardo ‘nt lë spécc im dago dlë sgnor!
TON: Come a disìa mè barba... “A l’è mei na bota ‘d vin frèsch, che ‘n bicér d’eva cauda!” (ESCONO DI CORSA)

SCENA XV[modifiché]

(GAS - RIT - SIN - FED - DON - PAT - FRA - ARI)

GAS: (ENTRA CON CONTESSA, SINDACO, RITA, DOTTORE, PATRIZIA E DON PASQUA) Ma sì, ch’i troveroma la manéra da sistemè ‘dcò ‘l cioché...
RIT: Ettore, it dago na bela notissia... mi e ‘l dotor is marioma!
SIN: Oh, bravi... i son pròpe content!... (PRENDE UNA MANO A PATRIZIA) Pensa che ‘dcò noi doi i së sposeroma...
FED: I pudrìo fè na bela cerimònia... tuti ‘nsema!
(TUTTI SI COMPLIMENTANO A SOGGETTO)
DON: I mej pì béj auguri a tuti jë spos... adéss, però... a j’andarìa na bela ofèrta a la paròchia, eh?
GAS: Sì, sì... ma prima i lo dësquatoma, st’ultim quader?
PAT: Chi mi aiuta?
FED: PRENDE LA SCALETTA E LA METTE SOTTO IL DIPINTO) Prònti!
(PATRIZIA SALE SULLA SCALETTA COL SECCHIELLO E IL PENNELLO; TUTTI PRENDONO POSTO DI FRONTE AL QUADRO, DI SPALLE AL PUBBLICO; CON DELICATEZZA LA RESTAURATRICE STACCA LA TELA DOPO AVERLA BAGNATA E LIBERA LA VISUALE DI MODO CHE TUTTI VEDONO IL RITRATTO DI COSIMO COL VOLTO RUBIZZO E IL NASO ROSSO PER LE ABBONDANTI LIBAGIONI; NATURALMENTE GLI ABITI SARANNO SEICENTESCHI)
FRA: Ma chiel-lì a l’è Còsimo! “L’uomo delle erbe”!
DON: Ma a peul nen esse chiel... a sarà na spece ‘d sòsia...
SIN: Beh, però a l’è incredibil...
RIT: A smìja pròpi chiel...
GAS: Ch’a lesa, ch’a lesa professorëssa... Còs’a j’è scrit?
PAT: (SI POSIZIONA NUOVAMENTE DAVANTI AL QUADRO E CON UNA LENTE D’INGRANDIMENTO LEGGE IN FONDO AL DIPINTO) “Cosimus Maria Savio aedificabit anno domini...” il resto non si legge.
DON: (EMOZIONATISSIMO) Il capostipite della nobile famiglia dei Savio, fait cont da Alessandro VII, ch’a l’ha fait costruvi sto castel ant ël 1610!
GAS: Ël prim dij nòstri antenati!
RIT: Ma alora a l’è chiel... l’òmo dj’erbe... a l’è Còsimo...
FED: Un moment, calma... Ògnidun ëd noi a l’ha ‘n sòsia, ant cost mond...
FRA: Oh, Maria Vergine! A l’è në spirit! Un fantasma!
DON: Oh, già... a l’è chiel, chiel an person-a ch’a l’è vnùit ambelessì per quaiche rason particolar...
SIN: Già, ma ‘ntant andoa ch’a l’è? S’ai fuissa sì chiel a pudrìa spieghene...
PAT: Certo che... qualcosa di strano e misterioso c’è, in tutto questo...
ARI: (ENTRA SCONVOLTA) Oh, poareta mi! Xè sucessa una disgrassia, una teribile sciagura!
GAS: Andoa?
ARI: Al solito posto! A la Tratoria del Bel Alpin! Sono usciti do ‘mbriachi che no stavan in pìe, i cantava e i balava anche! I g’ha traversà la strada, una machina li g’ha ciapà in pien e li g’ha sbatù de soto!
FRA: Chi a j’ero?
ARI: (PIANGENDO) Cosimo e Tonio! Morti tuti e due!
(TUTTI HANNO UN’ESCLAMAZIONE SOFFOCATA DI ADDOLORATO STUPORE)
DON: I coro subit là!
SIN: Ch’a ven-a ‘dcò chiel, dotor! (ESCE CON PARROCO E DOTTORE)
GAS: Ma come a l’è capità?
ARI: Eh, come xè già capità tante altre volte!... Lo strano xè che nela scarpata i g’han trovà soltanto il corpo de Tonio!
RIT: E Cosimo?
ARI: Nol gh’è! Scomparso! Come volato via!
GAS: (ALLA CONTESSA) Francesca, ‘ndoma dëdlà... It l’has nen da manca da agitete... (ESCONO I CONTI)
ARI: (GUARDANDO IL QUADRO, STUPITA) Ma no xè quelo lì, Cosimo?
PAT: Mah... ad alcuni sembra di sì... (ESCE)
RIT: Mi i vado giù con la machina... Ciao, Arianna, ‘s vëdoma doman... (ESCE)
ARI: (DOPO UN MOMENTO) Xè tuto per aria, qui! Che disordine! Vojo propio veder come i faran, sensa de la povera Ariana! Chi lava? Chi stira? Chi scopa? Chi che fa i leti? Chi che compra de mangiar?... (ESCE)

SCENA XVI - ULTIMA[modifiché]

(TON - COS)

(LA SCENA RIMANE VUOTA E SI FA OSCURA; DOPO UN MOMENTO, SCEMATI GLI APPLAUSI, SI SENTONO LE VOCI)
TON: Cosimo... ma ‘ndova ch’i soma ‘mbelessì?
COS: I l’avìa ditlo, nò, ch’it portava con mi... I soma ant col che ij viv a ciamo “Paradis”!
TON: Ma che Paradis... a l’è ‘n desèrt! As ved nen anima viva!
COS: Cò ‘t veule vëdde... Dëdsà a j’è pì gnente da vëdde! La materia a esist pì nen. Noi i soma mach pì “puro spirito”.
TON: Ah, a më smijava ‘d sente odor ëd branda...
COS: Ma nen col ëspirit, fòl! L’odor is lo portoma ‘ncora da tut lòn ch’i l’oma beivù ‘n sla tèra... I soma mach pì “puro pensiero”... anime.
TON: E còs’a veul dì?
COS: A veul dì... lassoma perde, và, ch’a l’è mej!
TON: E còs’i foma ‘mbelessì... soj... tut ël dì?
COS: S’it sente sol, a basta ch’it pense a quaidun e chiel a sàuta fòra...
TON: Ah!... A l’è parèj ch’a fonsion-a? I peuss pensè a chi ch’i veuj e...
COS: As capiss! I soma ant l’autr mond... it peule fè sòn e d’autr!
TON: (DOPO UN MOMENTO) Tripoliii...
COS: Nò... ‘n moment... Tònio, còs’it ses an camin ch’it pense?
TON: Tripoliii...
COS: Basta, adéss!... Tònio, piant-la lì!
TON: Tripoliii...
COS: Tònio, guarda che Pennacchione at ved, neh!...
TON: Tripoliii...
(LE ULTIME BATTUTE SFUMANO COL CRESCERE DELLA MUSICA FINALE)

FINE DELLA COMMEDIA CALA LA TELA